tacksamhet

0kommentarer

Idag var det en sån där dag då solen titta lite fram smått blekt mellan molnen, sån där dag då sonen trots sin feber efter vaccinations sprutan ändå skrattade högt och log rakt in i mellangärdet på mig som tusen strålande solar. Mitt hjärta skrattade till och jag känner hur mycket jag tok älskar sonen min. 
 
han är det allra bästa jag någonsin gjort hitills! 
 
 
 
 
Sorterade lite i min klädgarderob och rensat bort kläder som blivit för stora och insåg hur mycket jag längtar efter den kommande sommaren och alla klänningar som man kommer i numera utan svårigheter efter gravidteten och mina nya kläder som legat på lur. Jag är tacksam att allt har gått så bra trots det varit en sån megatokig situation som blev mitt i allt förra året. Att det sedan tog mig ett halvår innan jag fick klartecken att vara 100 % återställd igen (lagom till jul typ). Känslan när kroppen gör något annat än det man är beredd på eller vill. känslan av att tappa kontrollen en aning men ändå ha en visshet inom sig att det kommer gå bra. Att  helt överlämna sig i andras händer för att man fullt litar på att de vet vad de gör och kan. Tiden efteråt har varit märklig. Ibland har det bara känt som en mardröm... och när man ser på sonen och inser att det var inte en mardröm. Bara en overklig fantastisk situation.
 
Nu när jag blickar tillbaka är jag så tacksam för att det gick så bra... Livet var så hårt och brutalt när det väl skedde. Samtidigt så vackert och skört. 
Det är därför jag älskar livet så förbannat mycket. De skarpa kontrasterna. Liv och död. Början och slutet och allt däremellan. Det är jävligt vackert! 
 
Namaste 🌻

Kommentera

Publiceras ej